MaW

Mari3 || Maw säger:
FORZA BAJEN

Mxa säger:
FORZA? :S

Mxa säger:
det är ju ett kaffe

Mari3 || Maw säger:

HAHAHAHAHAHAHAHA

---

Jag har absolut inga fotbollsnördar i min klass i alla fall ;)

Så var bandysäsongen avslutad för i år...
Det bar av till Studenternas som vanligt för att titta på den stämningsfyllda bandyfinalen mellan Hammarby och Edsbyn.
Wow, vilket tryck från publiken det var! Bajen-klacken vann dock med hästlängder. Som vanligt hittade jag och Malin några roliga typer att ha kul åt under dagen (dessutom var våran favorit Peter Jihde där i år igen!).
Gänget som gav oss några härliga skratt i år bestod av fyra, kanske 30-åriga, killar som druckit lite väl mycket sprit. Jag skulle gissa att det var från Örebro-trakten. Men med tanke på att mina gissningar utifrån dialekter har varit helt fel förut så vågar jag inte lova något. 
En person hette Per. Han satte sig direkt ner på läktaren när de kom dit och somnade. Sen var det en som hette Peter, tror jag. Han tittade mot mig och Malin hela tiden när han sagt något. Kanske för att se om vi skrattade åt hans skämt, vilket vi gjorde ibland...
Vid nationalsången tog Peter av sig sin mössa och ryckte samtidigt av den sovande Pers mössa. Det såg grymt kul ut! 
Sedan började matchen... Pers kompisar försökte få liv i honom och lyckades i alla fall med att få honom att vara vaken. Fast han föredrog fortfarande att sitta ner. Peter såg våra undrande blickar och sa att han skulle vakna till till andra halvlek. 
De lät dock inte Per sitta där bara. Vad är poängen med att köpa en dyr bandybiljett och sedan sitta ner utan att kunna se något alls och bara avfärda det med: "Jag lyssnar ju!"?
En bit in i första halvlek reste han sig i alla fall upp och var plötsligt pigg som en tupp. Under resten av matchen var det han som syntes och hördes mest av dem. 
Jag vet inte hur många gånger han fick säga "ursäkta" till mig och Malin för att han antingen råkade slå till oss, trampa på oss eller putta ner oss från läktaren. Haha. 
Matchen däremot var inte lika rolig. Åt helvete med Edsbyn! Hammarby hade spelet, ledningen och guldet i sina händer. Sedan kommer de där himla turgubbarna från "byn" och tar hem allt, för fjärde året i rad! 
Så orättvist så det är inte sant! Det där var BAJENS match. Det var det verkligen. Till och med pappa, som har något emot Bajen, erkände att Edsbyn bara hade tur och Hammarby otur.
Jag tycker så synd om dem!
När slutsignalen gick blev jag så sur att jag tog upp en tidning och försökte kasta in den på planen (jag räknade inte med att lyckas eftersom jag stod längst upp).
Jag träffade pappa i huvudet.    

Jag och Elin måste åka till Malung snart...
Om Kimo inte får komma hit så får väl vi komma till henne.
Buss eller tåg... inte särskilt knepigt egentligen. Oftast till ett rimligt pris. Det enda jag inte ser fram emot är den där jädra resan från Borlänge till Malung med buss utan toalett i typ 2-3 timmar. Den resan tog död på oss förra gången xD
Men vad gör man inte? 
Vad som helst, bara vi får träffa våran käre kompis, som vi saknar något enormt, snart igen!!

Ibland är det svårare än det verkar
Ibland syns det inte alls på utsidan
Att dölja något är lättare än vad man tror
Till och med att dölja något för sig själv
Att sedan rota runt och finna det dolda
Är både en lättnad och oerhörd smärta
 

Bevis på att våren är här:
* Människor stiger ut ur sina trygga hus och vågar vistas på gatorna igen
* Pappa fikar ute på altanen
* En man sitter utanför sitt hus och solar med en ölburk i handen
* Vårjackan invigs!
* Man kan cykla igen utan problem
* Behovet av ett par nya gympadojjor växer
* Solen bränner lite härligt i nacken
* Det blir varmare att ha byxor som är svarta
* Känslorna som jag kämpat med att få bort under vintern kommer tillbaka direkt när våren nalkas...
* Dammlukten när bilar kör på gatorna är tillbaka
* Love is in the air
* Alla är lite gladare
* Och så alla dessa moppar....

Det är inte klokt vilken otur man kan ha!
Jag fick äta helt själv idag, eftersom ingen jag kände hade lunch samtidigt som mig.
I lunchkön blev jag informerad om att alla maträtter innehöll tomat, vilket jag inte tål.
Hon i luckan gick in i köket och lyckades åtminstone hitta två viltfärsbiffar åt mig som min klass gjort dagen innan *mums*.
Tyvärr var den tillhörande stekta potatisen slut så min lunch betod av biffar och en massa grönsaker.
En kille satte sig i bordet intill och jag såg att han också hade fått biffar. Men på hans tallrik låg även en stor saftig kokt potatis!!
Vad som gjorde mig mest sur var att när han var klar och lämnade bordet hade han inte ens rört den jädra potatisen!

Hur irriterande kan en person vara?!
Det började med tre missade samtal i min mobil. Oops...
Kollade numret på Eniro (väldigt användbar sida!), men numret tillhörde ingen jag kände.

Några veckor senare skickade samma nummer ett sms:

Han: Tja
Jag: Tjena. Vem är du?
Han: de du
Jag: Känner jag dig?
Han: Tja de du
Jag: Men vem är du? Heter du Felix? Skriv inte de du! :P
Han: Ha ha ha!!!! dedu
Jag: Fan, vad tråkig du är. Vad vill du mig egentligen?
Han: de du jag vill inget


Tråkig person!

Musik nådde våra öron. Ett svagt gitarrspelande kombinerat med en ljuv sång. 
Vi gick ut från rummet, ut i den lilla hallen där vi möttes av Gwyn.
- It's just Bryan. He thinks he's John Lennon.
Smått skrattande lämnade hon oss och gick in i rummet intill.
Vi tassade tyst och försiktigt ner för den mattbeklädda trätrappan.
Vi bestämde oss för att överraska honom.
Dörren till vardagsrummet var nästan helt stängd, men genom glipan som fanns kvar såg vi honom sitta där med sin gitarr och sjunga, lugnt och fridfullt.
Vi väntade tålmodigt utanför dörren och lyssnade till den härliga, sorgsna melodin.
När musiken tystnade höjde vi våra händer och började applådera.
En förvånad och smått tagen Bryan vände sig om och såg oss stå där. 
Vi steg in i rummet samtidigt som vi berömde honom för hans musikkunskaper och frågade vad låten hette. 
-It's called "Streets of London" 






Kommer du ihåg, Elin?